rainbowlollypop

Sitter på tåget mot Stockholm med Johnossi i Mp3n och kan inte sluta tänka på hur harmonisk jag känner mig. Innan jag kliver på tåget är perrongen smockad med människor och stressen finns där, tro mig. Så snart jag äntligen sätter mig till ro efter en timmas försening så är det lungt och tyst. Jag vet att hysterin kommer bli mer påtaglig så fort jag kliver av på perrongen men jag njuter just nu av ensamheten, lugnet och musiken. I mina tankar står jag på en scen framför gamla vänner och bekanta, jag och mitt band rockar loss till någon fin låt som exempelvis Glory days to come, och vi är så djävulskt grymma! Det bästa med tanken är att jag älskar att stå i fokus, jag har inga svettningar eller darr på rösten, ingen scenskräck finns där. En dag hoppas jag att min tanke faktiskt blir verklighet. Men tillsvidare får jag klinka på gitarren i ensamhet och öva mig framför spegeln..