rainbowlollypop

Varför jag säger till mig själv att jag är helt fantastisk är för att jag har haft skitkass självkänsla och självförtroende och kan ha det nu också emellanåt. För jag vet att så fort jag hör något dåligt om mig själv eller någon trycker ner mig så kan jag bli extremt upprörd, något som jag kanske inte alltid visar det men det känns ändå. Därför säger jag till mig själv och andra att jag är awesome varje dag.

Självförtroendet är dock något som jag förmodligen alltid kommer få jobba med, det finns så mycket på min kropp som jag verkligen får ångest av att se i spegeln men samtidigt så tänker jag att när jag blir gammal och rynkig kommer jag titta tillbaks på mig själv och tänka att fan vad fräsch jag var! varför uppskattade jag inte mig själv mer? Och varför brydde jag mig så mycket om vad andra tyckte?

Jag blir så sjukt irriterad på mig själv, jag kan gå, tala, hoppa hopprep, sjunga, spela gitarr, pissa och skita ja vad fan ni vill att jag ska skriva! Jag har mycket som jag vet att andra har brist på.. En fin familj, fantastiska vänner, mat och vatten!

Nu började det här låta som någon jävla skönhetstävling men jag försöker bara få mig själv att inse att man faktiskt har så sjukt mycket som man tar för givet. OCH nej jag kan inte vara seriös under ett helt inlägg för nu började Maria göra läskiga tungrörelser mot mig i samma samtalsämne som att slicka Alexander i röven.