rainbowlollypop

Här om veckan åkte jag ner till Växjö med min bror, han skulle promota sig själv och Team Frösunda. Morgonen började bra med sovmorgon och god hotellfrukost, för att balansera upp denna morgon så måste ju såklart något dåligt hända, som det alltid gör med mig. Vi åker i bilen mot centrum, lyckliga familjen. Vi parkerar bilen och jag kliver ut och PANG! Hoppsan där for brorsans laptop i backen.

-Hur är det möjligt?

Ja du Stefan, hur är jag möjlig? Det enda man kan säga är förlåt för att jag är så jävla klantig och dum i huvet. Tack och lov blev det inte ens en skråma på datorn, en stor lättnad. Men stenen ligger kvar på mina axlar över att jag är jag. Som alltid när jag klantar mig blir jag ledsen, Stefan förlåter som vanligt men jag kan inte sluta vara upprörd.

Tänk er att gå runt och råka ha sönder andras saker dagarna ut och dagarna in, att känna sig så totalt värdelös och misslyckad som människa.

Detta inlägg tar mig tillbaka en sådär 15-17 år då jag under en period, under varje måltid lyckades med att spilla ut mitt mjölkglas. Till slut hann mina föräldrar inte ens reagera innan jag började gråta för att jag blev så förbannad på mig själv. En rätt söt och rolig historia idag dock.

Egentligen borde jag kanske sluta röra på mig? Då kan man ju i princip inte misslyckas, eller jo förresten, är det någon som lyckas är det fan jag.